Jag tänkte göra en serie av inlägg som handlar om mitt skrivande, min resa från drömmande till att bli publicerad. Det här är första delen och den handlar om hur jag började skriva.Jag har alltid hittat på historier, fantiserat och berättat – långt innan jag kunde skriva. När jag var liten och bodde på Tjörn (norr om Göteborg) lekte jag mycket i berg och skogar runt huset. Jag hade en ritual varje gång där jag ”låste upp” en osynlig dörr och klev in i min fantasivärld. 😍Ibland ritade jag bilder och hittade på historier som min mamma fick hjälpa mig att skriva ned. Så småningom kunde jag skriva tillräckligt själv för att få ihop egna texter. Och texter skrev jag.✍️✍️✍️
Det roligaste är att komma på en historia. Det tycker jag fortfarande. När en ny idé kläcks är en av de bästa känslorna. Man vet inte så mycket om karaktärerna men man kan börja upptäcka och testa. Det svåra blir att hålla ihop historien och att få ihop ett slut.I många, många år hade jag jättesvårt att få till slut på mina historier. Istället för att klura ut det, att jobba med texten, släppte jag den och började med något nytt istället. Därför har jag en hel pärm full med påbörjade men inte avslutade historier. 😅
På lågstadiet flyttade min familj från Uddevalla till Tjörn efter att ha byggt ut vår sommarstuga till ett permanent hus. I den nya skolan träffade en jag skrivarkompis och nästan direkt efter att vi träffades skrev vi så att pennorna glödde. Det var allt från dikter till bloddrypande historier. Så bloddrypande att fröknarna fick tala om för oss att lugna ner oss. Vilket vi ändå inte gjorde. På mellanstadiet skrev jag mer själv och då mörka historier. Ju otäckare desto bättre. På högstadiet och gymnasiet började fokusera på att skriva längre historier och drömde om att kanske någon dag bli publicerad. Jag hade kommit på en historia som jag inte kunde släppa men samtidigt hade svårt med att veta hur jag skulle skriva den. Därför skrev jag om den flera gånger, speciellt början. Jag hade en kompis som gärna ville läsa men tröttnade när jag började om från början fjärde eller femte gången.
Året efter jag tagit studenten gick jag på skolans teaterföreställning för att se hur årskullen under mig var. (Jag hade gått humanistiskt linje med inriktning teater och hade själv stått på den scenen flera gånger). Pjäsen de spelade var Ringaren i Notre Dame och en av karaktärerna påverkade mig så pass mycket att en idé föddes där och då. På vägen hem, i baksätet, stirrade jag upp mot fullmånen och fantiserade ihop en historia. När jag kom hem satte jag mig ner och skrev första kapitlet till det som så småningom skulle bli Serandos förbannelse. Och där var det första gången som jag visste hur min berättelse skulle sluta.
Men vägen dit skulle bli längre än jag trodde. Den vägen berättar jag nästa gång.
Trevligt att läsa om din skrivarhistoria. Ja, barn kan verkligen skriva blodiga historier. Det gjorde även jag som barn. Vi berättade mycket spökelseshistorier när vi var i stugan i bergen där vi vandrade på sommaren och åkte skidor på vintern. Men skräck är inte min skrivargenre längre.