När man sitter där med sitt manus, kämpar med orden och vill få läsaren att vara där, då är det inte alltid lätt. Man vill beskriva ett rum så att läsaren ser vad man själv ser, eller åtminstone något liknande. Hur mycket ska man beskriva? Hur mycket är för mycket?
Många säger att det gäller att beskriva, inte bara färger och form men även doft och smak. Att använda alla sinnen får texten mer levande. Jag håller med – till viss del. Som läsare vill jag gärna få en bra bild av hur saker och ting ser ut, men jag vill inte heller ha för mycket beskrivet för mig. Jag är en sådan person som inte lägger speciellt märke till hur folk ser ut. Många gånger kan jag inte minnas om en människa jag nyss mött hade glasögon eller inte. Därför blir för mycket beskrivning i böcker fel för mig.
Jag kan inte ta in en beskrivning av en person där ansiktsdragen förklaras i detalj. Det blir att jag skummar mig förbi sådana passager och gör mig en egen bild istället. Därför blir resultatet när jag skriver att jag varken kan eller vill gå in för mycket i detalj hur karaktärer eller miljöer ser ut. För mig blir det helt enkelt onaturligt och det kommer mina läsare också att märka.
Det är inte lätt att få till en text på rätt sätt. Som författare måste man någonstans hitta sin egen väg, sin egen stil. Jag har valt att beskriva i måttliga mängder.
Vad tycker du om beskrivningar i böcker? Hur gör du när du skriver? Lämna en kommentar nedan.
Hej snälla du!
Så här är det för mig. När jag läser en bok vill jag ha beskrivning men ABSOLUT inte för detaljerat, då skummar jag bara över dom. Därför var det också svårt att hitta balansen när jag skrev min bok.
Tack än en gång för att du vill lägga in intervjun.
Ha en bra dag.