Korp
Nu är det researchdags. När jag skriver Underjordens väktare, fortsättningen på Undergång, behöver jag lära mig en del om korpar. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag behöver veta en del om hur korpar fungerar för att det ska bli en så trolig bild av den korp som ska vara med i Underjordens väktare.
Dessa majestätiska fåglar, kolsvarta från topp till tå, med sitt väldigt speciella läte som påminner om ihåliga träd som slår mot varandra. Eller är det inte så de låter? När jag tar promenader i min skog brukar jag både höra och se korpar ibland. De kommer inte tillräckligt nära för att jag ska kunna studera dem ordentligt, men jag ser hur de flyger ovanför mitt huvud. Här kan du läsa hur jag kom på idén om att ha med en korp i mitt pågående manus.
Förutom att korpar kan känna igen mänskliga ansikten och komma ihåg vem som är snäll och elak (och tala om detta för de andra korparna) kan de även härma mänskliga röster och andra djur. Ibland kan de härma en räv för att locka till sig fler rävar, så att de kan öppna upp ett kadaver som korpen inte har lyckats med.
Smart men samtidigt lite läskigt. Tänk på det nästa gång du ser en korp segla högt upp i skyn.
Kan man inte använda korpar för att skicka meddelanden också. Är det inte just korpar som gör det i GoT? Kanske också en aspekt att ha med. Fast det kanske inte funkar i underjorden 😉
Wow! Hade ingen aning om att de kunde härma ljud så. Smart med räven … Och spännande att de känner igen snälla och elaka.
Kul att få veta!
håller med om att korpar är roliga fåglar. De är mycket intelligenta. Då jag bodde i Norge i ett hus mitt i skogen långt från folk, brydde jag mig inte om att ha någon gardin på badet. Så stod jag där spritt språngande naken vid tvättstället då plötsligt en röst skrek (jag översätter till svenska): Hej, sötis! Är allt bra idag? Först trodde jag det var en människa och hängde upp något framför fönstret. Dagen efter hände samma sak. Men då såg jag korpen sitta på en gren i eken utanför och att det var den som skrek. Den upprepade sig flera gånger när jag rörde mig. Det visade sig att den hade varit skadat och bott hos en familj i närheten tills den klarade sig själv, och att de hade lärt den prata. Det är som en papegoya.
Haha! Wow! Vilken historia.