Jag är så trött. Har precis kommit från affären och storhandlat och det är samma visa varje gång. Man står och svär åt alla dessa saker som är gjort för barn men som tydligen inte av någon som har barn. T.ex sitsen på kundvagnen. Eller själva vagnen i sig. Tror den som har konstruerat den att ett barn sitter stilla? Knappast. Inte heller finns det något spänne att knäppa fast barnet med så det inte ställer sig upp, ramlar åt sidan eller faller ur. Nej man får försöka fixa det själv genom att knyta fast med hjälp av kläder.
Sedan börjar man fylla kundvagnen med varor. Det blir tyngre och tyngre. Och kundvagnen blir allmer svårstyrd. Hjulen lever ju sitt eget liv och man får ta i för kung och fosterland för att få den dit man vill och inte in i hyllorna eller andra kunder.
En positiv sak med att handla är att det finns självscanning. Så smidigt och skönt att slippa stå i kö. Speciellt när man har småbarn. När deras tålamod är slut är man klar och det är bara att gå ut ur affären. Hur bra som helst. Men. Hållaren till scannern har någon placerat mitt på stången på kundvagnen. Precis framför barnet. Hur tänkte man då? Har man tur kommer inte barnet åt att trycka på alla knapparna och det blir bara en hinna av banan blandat med snor på skärmen. Om man har tur.
Så jag tänker, den som gjorde kundvagnar kunde omöjligtvis ha haft ett eget barn. Möjligtvis en snäll, orörlig docka att testa på. Antagligen var det en man som gjorde den och tyckte att ”så, nu fyller den sin funktion, nu behövs det inte göras mycket mer”. Medan vi kvinnor får lida för det.
Likadant tror jag att det är med flera barnsaker. Vagnar och bilstolar framför allt. Javisst, säkerhet i all ära, men varför envisas alla knäppningsanordningar med att man måste ha två händet till allting?! Som mamma har man inte alltid två händer lediga. Snarare sällan. Dessutom är det inte alla gånger barnet vill sitta i vagnen eller bilstolen och protesterar genom att ställa sig i brygga. Prova då att knäppa trepunktsbältet samtidigt! Se hur lätt det är!
Suck! Någon mer som känner igen sig?
Härligt – är säker på att massor av mammor skrattar hjärtligt. För mig var det några år sedan men förstår precis var du är nu i livet. 🙂 Tänker bara på alla förbättringsmöjligheter som finns och undrar vem som kan ta tag i saken och tjäna en hacka på vägen… Du kanske?
Ja eller någon annan – kvinnlig 🙂