Jag försöker att ta en promenad varje dag. Med barnvagnen har jag en liten slinga som jag går i skogen upp mot ett vattentorn.
När jag går där på grusvägen kommer alltid min fantasi igång. Här går jag ostört och kan jag agera ut scener ur mitt manus. Jag kan prova olika lösningar, testa dialoger och lära känna mina karaktärer. Om någon skulle höra mig skulle de nog tro jag var knäpp, eftersom jag pratar högt för mig själv och ibland verkar det som jag är arg på någon. För, ja, jag ”pratar gärna ut” mina scener innan jag skriver ner dem. Då lär jag mig vad som passar och inte passar.
Men visst är det inspirerande väg jag går på, eller vad säger ni?
Att promenera är kanonbra för inspiration och fantasi. Problem löser man lättare genom att gå, än genom att sitta still. (I min mening.)
Javisst och man blir ju så glad när man löser problem och upptäcker hur saker och ting hänger ihop – i alla fall när det handlar om manus.
Att promenera är kanonbra för inspiration och fantasi. Problem löser man lättare genom att gå, än genom att sitta still. (I min mening.)
Javisst och man blir ju så glad när man löser problem och upptäcker hur saker och ting hänger ihop – i alla fall när det handlar om manus.