Jag såg ett inlägg på Facebook som handlar om våld i hemmet. En gång i tiden undrade jag varför inte de som blev misshandlade inte bara gick därifrån. Hur kunde de stanna kvar hos någon som gjorde dem illa?
Så enkelt trodde jag att det var.
Det är alltid lätt att stå utanför och tala om hur andra ska göra och tycka. Men när man själv hamnar där upptäcker man att det inte är så lätt som man trodde.
För det första kommer inte misshandeln (oavsett om det är fysiskt eller psykiskt) som en blixt från klar himmel. Istället kommer den smygande på en och eskalerar tills man plötsligt befinner sig i ett hörn som man inte vet hur man hamnade i eller hur man ska ta sig ut ur. Att gå därifrån är inte så lätt. Dels för att man, där i sitt lilla hörn, tror på det som misshandlaren säger. Om man går därifrån finns det ingen som kommer att hjälpa en. Man kommer att bli helt ensam och hjälplös. Man kommer inte att klara sig.
Dessutom finns det stunder då det är lugnt. Till och med nästan normalt. Man ser på alla andra och tänker att deras förhållanden verkar normala. Kanske det man själv befinner sig i snart också kommer att bli normalt. Om man bara gör som misshandlaren gör, om man är håller sig lugn och inte gör något som kan göra någon upprörd, då kanske det kan bli som alla andras förhållanden.
Kan man prata med någon om detta? Finns det någon som kommer att förstå? Vill man verkligen prata om det? Det skulle innebära att erkänna för sig själv att allt inte är som det ska. Att man inte mår så bra som man försöker intala sig själv och alla andra. Det är lättare att ljuga för sig själv än att erkänna att det är fel.
Att resa sig upp och gå därifrån är en mycket svår tröskel att kliva över. Det är inte alla som klarar av att kliva över den.
Till sist vill jag säga att psykiskt våld kan göra lika ont som fysiskt våld.