Jag har alltid haft intresse av skräck, men även det övernaturliga vilket ibland går hand i hand.
När det gäller min egen tro om vad som händer efter döden har jag inget direkt svar, men ibland undrar jag om inte vissa kan stanna kvar här bland oss levande.
Orsaken till att jag tror det beror på att jag har vid flera tillfällen upplevt något som jag inte riktigt kan förklara. Om det bara är inbillning och kanske mer önskan än verklighet vet jag inte, men jag vill tro att det var något där.
Oftast sker det på begravningar. Jag fylls av en känsla, eller närvaro ska man kanske kalla det. Om man tittat på olika tv-program om medium kan man få den uppfattningen att de kommunicerar med andar via ord så som vi levande gör. Jag kan inte säga om det är så eller inte, men för mig är det mer en känsla som förmedlas.
T.ex på min pappas begravning. När vi gick ut ur kyrkan for det en känsla av lugn och ro över mig, som om någon ville tala om för mig att allt kommer att ordna sig. Häromdagen var min lille son ledsen. Innan jag kom fram och lyfte upp honom tystnade han och tittade på en fläck på väggen. Jag vet inte, som sagt, om det var jag som ville att det skulle vara så eller om det verkligen var något där, men jag fick en känsla av att någon stod där och hälsade på min son. Någon släkting som tidigare hade bott i huset.
Kusligt, kanske?
Som vansinnigt mörkrädd så passar det sig inte att se vare sig det ena eller andra eller för den skull tro på andar och övernaturlighet. Men, med åren har jag fått inse att jag har samma gåva som min morfar hade, att få kontakt med andevärlden både nu och då, både när jag själv tar kontakt och när jag möts av någon, exempelvis i gamla hus. Det är spännande men för mig är det samtidigt en trygghet, det tar inte slut efter livets ände, dom finns ju där dom andra oxå….så jag tycker nog mer det är spännande än kusligt numera, men när det är mörkt ute och vinden viner, ja då är det fortfarande rätt kusligt…
Ja, kusligt kan det vara. Men då inbillar mig nog inte