Tema Andra Världar – intervju med Pernilla Lindgren 4

Pernilla och jag går way back. Vi träffades första gången i och med den första Andra Världar-bokmässan 2013 och har varit tillsammans i diverse bokevents därefter. Jag har intervjuat henne förut och då svarade hon i form av en video. Pernilla har tidigare publicerat boken Alvhilda – Uppvaknandet på förlaget Idus, men nu har hon bytt till förlaget Andra Världar där även del två och tre i Alvhildaserien ska publiceras. Alvhilda – Lidandet är del två och kommer ut nu precis i samband med årets mässan. Här kommer intervjun.

Alvhilda -Uppvaknandet har blivit omarbetad i o med att du har bytt till förlaget Andra Världar. Vad är den största skillnaden mellan förra versionen och den nya?

Den största skillnaden är nog just förlaget. När det gäller boken så kommer den som läser nog mest märka skillnad i omslaget som är riktigt piffigt jämfört med förra. Det som kanske inte märks på samma sätt, men som ändå är en väldigt positiv sak, är genomgången av texten. Vi har strukturerat den, tagit bort det överflödiga och tajtat till den. Det hoppas jag man inte ens märker mer än genom att det flyter bättre och att du inte reagerar på texten.

Och ja just det, jag höll på att glömma. Det är ett namnbyte i boken. Steven heter inte Steven längre. Han heter nu för tiden Stephen.

Berätta om boken Alvhilda – Lidandet.

En vid fråga, tänker jag när jag läser den. Lidandet är ganska precis vad den heter, ett lidande. Det är Stephen som berättar sin historia, mannen bakom Allie. Den man, som jag fått höra från olika läsare av Uppvaknandet, både är kontrollerade och en toffel. Det visar ganska tydligt att han har en del sidor att spela med och man lägger märke till olika beroende på vad man läser in. Jag hade en psykiatriker som uttryckte att hon tyckte att jag hade beskrivit ADHD så bra, i Allies beteende när hon lät behovet i stunden styra över henne. Jag undrar lite över vilka diagnoser som kan utrönas ur Stephens beteende. Varför det gör mig nyfiken är framförallt därför att jag faktiskt har kollat upp diagnoser mer när jag skrev om Stephen än när jag skrev om Allie. Inte för att jag ville ge honom en diagnos men för att veta vilken diagnos en läkare möjligen skulle ge honom om han utreddes. En väldigt tydlig skillnad mellan första och andra boken är nog råheten. Här är det en man ur skuggorna som får berätta vad han har att säga och han säger det inte alltid speciellt försiktigt. Med tanke på råheten i din bok I nattens mörker, kanske du, Nathalie, uppskattar det.

Vad är det med fantasy som du gillar?

Friheten! När man skriver inom genren måste man inte hålla sig till vår världs ramar utan försvinna ut i oändligheten, bara man gör det trovärdigt. Det är väl en av de stora utmaningarna, att skriva om något helt otroligt och göra det trovärdigt för en läsare, fast i ramen av verkligheten. Om man lyckas vara övertygande utan att gå in på detalj är det perfekt. Jag själv tycker om att hålla mig på jorden, skriva om det som händer här men blanda det med det övernaturliga. Det gör jag för att jag tycker det är en spännande mix, läsaren får befinna sig i en van miljö där hen känner sig trygg, men som författare har jag möjlighet att vända allt på ända och utmana läsarens sinnen och ställa frågor om verkligheten som läsaren ibland måste ställa till sig själv, och besvara, för att gå vidare i sin vardag.

Hur gör du när du skriver?

Åter igen, vilken vid fråga! Hur gör jag inte? Oftast börjar det med att jag får en idé. Idén kan komma från en nyhet, från en händelse, en detalj någon sagt eller en dröm. Jag låter ofta tanken gro ett tag, ibland några timmar till några dagar (om det är en novell) eller några månader till några år (om det är en roman). Jag lever med historien, drömmer om den, har små filmsekvenser i huvudet där jag ser mina romanfigurer få kroppar, ansikten och röra på sig. De brukar ofta ha långa scener och jag har många långa dialoger med dem i min ensamhet eller när jag egentligen borde göra något helt annat. Under dessa perioder kan jag sitta och skratta med dem och agera ganska osunt för folk som inte förstår. Innan jag började skriva fastnade jag i den här delen. Ofta försökte jag berätta historierna för folk men ingen förstod. Till slut insåg jag att jag var tvungen att skriva ner det. Första boken jag skrev var första delen av Alvhilda. Då satte jag mig bara och sa – okej, berätta för mig – och så skrev jag. Ingen tanke innan, inga synopsisar eller liknande, jag bara lät fingrarna gå över tangentbordet. Ibland försökte jag styra historien men då blev det tvärstopp, på samma sätt som det alltid blivit när jag försökt använda mig av synopsis. Det funkade bara när jag släppte min egen vilja och bara skrev. När den var klar lät jag den vila och en dag vaknade jag upp och visste vad det skulle bli av den och jag skrev om första delen och la till de andra två delarna. Efter det har jag redigerat extremt mycket fram och tillbaka mellan delarna för att de skall passa ihop.

Den bok jag håller på att skriva nu, vid sidan av slutredigeringen av Alvhilda, är en jag ruvat på i femton år lite drygt. Den har jag levt med på det sätt som jag beskrev tidigare, fast i femton år. Det är en av de där projekten som har låst sig så fort jag ens försökt. Jag passade på att skriva den när jag ändå studerade till skrivpedagog och hade möjlighet till handledning. Den här hade jag mer stöd av att sätta upp huvudmål i skrivandet, en kurva som jag följde där jag la upp nyckelscenerna. Nyckelscenerna var däremot inte så detaljerade, bara att det skulle hända något där som var en vändning. Sedan skrev jag allt scen för scen. Nu efteråt skall jag möblera om allt så att det blir i rätt ordning eftersom scenerna inte hamnat rätt från början. Däremot behöver jag inte redigera själva texten lika mycket.

Med det vill jag säga att det är omöjligt att ge ett svar på hur jag skriver. Det här är mitt sätt att ha skrivit mitt debutverk med uppföljare och mitt nästa romanprojekt och det skiljer sig vitt. Hur mitt nästa projekt kommer läggas upp har jag ingen aning om.

Hur laddar du inför årets bokmässa Andra Världar?

Det här året är ju lite annorlunda mot tidigare år, eftersom jag i dag tillhör Andra världars eget förlag. Tidigare år har jag själv släpat böcker, jag har förberett vad som ska vara i min monter och ordna med alla detaljer. I år kommer jag till dukat bord eftersom jag mest ska agera författare, signera, releasa min bok och glassa. Jag putsar väl mest solglasögon, väljer smink och mannekängar framför maken.

Nä, skämt åsido, nog för att det stämmer till viss del att jag faktiskt inte behöver förbereda så mycket, så finns det ju andra grejer jag jobbar med nu innan mässan.

Först och främst försöker jag kurera mig från den otäcka förkylning jag inte blir av med. Jag håller dessutom på att ta fram olika delar ur boken, eller rättare sagt böckerna, som jag ska läsa högt för er. Med tanke på att det kommer vara barn i byggnaden så är jag antingen tvungen att censurera eller vara återhållsam med vilka scener jag kan använda mig av. Sedan ska jag väl träna lite på uppläsningen också så att jag gör det bra. Det är lite svårt med förkylningen dock, den sätter lite käppar i högläsningshjulen.

Förutom det är det nog mest de där detaljerna som kläder, färg på håret, smink, smycken nagelfärger och mental förberedning som gäller. Mycket te, sova och intala mig själv att allt kommer gå prima.