Idag var vi tvungna att ta ett svårt och sorgset beslut.
Vår labrador, som i över ett år har haft diabetes, blev dålig förra veckan. Ville inte äta utan kräktes bara hela tiden. Orkade inte ens stå upp.
Väl inne hos veterinären misstänkte de att det antingen var njurarna eller bukspottskörteln. De frågade om vi skulle avsluta det hela eller om de skulle sätta igång en undersökning. Så klart sa jag att de skulle fortsätta.
Det visade sig att det var bukspottskörteln, som är svårt att få bukt på. Efter några dagar fick han komma hem och jag fick med mig specialfoder och värktabletter (för de hade upptäckt atros på alla leder). Men jag fick honom inte att äta, än mindre få i honom värktabletterna. Han bara kräktes.
Så han fick åka tillbaka till veterinären. De ringde varje dag och rapporterade att han inte riktigt blev bättre. Igår sa de att på fredag (idag) skulle vi antingen få hem honom, om han var bättre, eller låta honom somna in.
Vi kom in till veterinären vid fyratiden. Bobbo var glad att se oss men sedan orkade han inte mycket mer. La sig ner och suckade.
Vi pratade en stund med veterinären och kom fram till att det bästa vore, tyvärr, att låta honom somna in. Nu hade han inte bara diabetes som var svår att hitta rätt insulindos till. Han hade även problem med bukspottskörteln som han kunde få återfall på, vilket skulle innebära slutet. Dessutom hade han värk i alla leder.
Jag började gråta, men insåg att det vore bäst för honom om han somnade in.
Jag vet inte om han förstod vad som skulle hända, men han var snäll och go som alltid. Han fick ligga på en mjuk fäll och sedan fick han en spruta. På bara några sekunder hade han somnat in.
Usch vad det var jobbigt. Jag kramade om honom, klappade honom. Mina goa lilla Bobbo. Den lilla valpen som ylade i fåtöljen för han inte vågade hoppa ner. Som dansade av glädje när han kom hem efter en minisemester och fick se sin egna korg igen. Hunden som vaktade mig så noga när jag var gravid. Satt hela tiden bredvid mig i soffan och som inte ville gå och lägga sig i farfars hus när jag var på bb förrän han fått undersöka vårt hus och sett att jag inte var där. Hunden som var så go med vår son och lät honom klättra på honom.
Nu kommer han inte längre lägga sig intill en och knorra av välbehag. Nu kommer han inte att morra av njutning när man kliar honom på baken. Nu får han för evigt sova. Min första hund. Nio år gammal.
🙁