Nu har jag gått in i en ny fas i redigeringsarbetet av Dödsvinter.
Först läste en lektör igenom hela manuset och kom med synpunkter på förbättringar. De synpunkterna gick jag igenom och bearbetade. Därefter skickade jag manuset till min förläggare.
Hon går nu igenom manuset och dubbelkollar att det inte var något från lektören som jag hade missat. Och hon tittar även på småsaker, så som ordval och om man som läsare hänger med överallt.
Dessutom har hon gjort en jättestor ändring i manuset. Hon klipper och klistrar bland de olika scenerna och sätter ihop dem på helt andra ställen. Jag tyckte att manuset redan var bra och kusligt, men genom den här bearbetningen blir den tät och tempot höjs ordentligt. Tänk att jag själv inte hade tänkt på att man kunde göra så, men det kanske har med att man blir blind av sin egen text.
Min förläggare skickar mig nu kapitel för kapitel fullt med kommentarer på ändringar och jag följer dem troget.
Ett kapitel på 6 sidor hade 62 kommentarer! Här nedan följer några av dem
Vad härligt att du lyfter fram redaktörens jobb. Jag har jobbat mycket med facklitteratur som redaktör och det är ett både tufft och spännande jobb. Lycka till!
Tack. Ja, i början när man skriver jobbar man själv, men sedan är det flera som kämpar in i det sista
Vad spännande det låter! Ja, lektörer, förläggare och andra tidiga läsare är nog jätteviktiga i processen, för visst blir man ”hemmablind”.