När jag väl har fått ut mig ett manus har jag en känsla av att vara nöjd. Jag vet att allt inte är perfekt men jag tycker ändå att det jag har skrivit är bra. När jag sedan går in i redigeringen är det inte lika kul.
Dels fastnar jag lätt och tycker att var och varannat ord borde ändras, fast det kanske inte behövs. Dels har jag svårt att ändra om det är en stor scen som måste skrivas om, vilket betyder att jag måste ändra allt som har med den nya scenen att göra.
Mitt inre protesterar och vill inte ändra något. Bara för i nästa stund stryka hej vilt. Inget av dem är speciellt bra.
Därför gillar jag inte att peta för mycket i ett manus. Några grova ändringar här och där, men att minitiöst gå igenom och vardera varenda scen, vartenda kapitel tycker jag inte om. Det känns som jag förstör mer än förbättrar.