Jag är en geek och jag är stolt 7

Är du den som gillar att titta på extramaterial på DVD-filmer? Kollar du upp bloopers och andra klipp på youtube kring dina favoritserier? Kan du signaturmelodier till tv-serier? Då är du som jag – en geek. Det ska du vara stolt över.

Just att kunna signaturmelodier kan vara både bra och dåligt. När jag var liten och min familj åkte på bilsemester hade jag och min storasyster tråkigt i baksätet. Vi kom då på en tävling där vi nynnade eller visslade olika signaturmelodier till tv-serier och den andra fick gissa. Det resulterade i, många år senare, att jag på jobbfester har varit i det vinnande laget bland tävlingar där man ska gissa just signaturmelodier. En annat stort intresse som jag hade ett tag var James Bond. Jag såg alla filmer, köpte musiken till dem, klippte ut tidningsartiklar m.m. På en annan fest, privat den här gången, kom värden på att vi kunde tävla i just Bond. ”För alla kan väl lite grann om Bond”, tyckte han. Problemet var att jag kunde ganska mycket och fick nästan full pott. Något ingen annan var beredd på. :S

Jag som skriver skräck och fantasy är naturligtvis intresserad av allt annat kring den genren. Ända sedan jag var fem år och såg Michael Jacksons video Thriller för första gången har jag älskat skräck. Och erkänn att det är läckert när de döda kommer krypande upp ur gravarna och Michael börjar dansa med. Allra bäst är de i slutet, när han har varit ett monster och plötsligt förvandlas till normal igen. Sedan vänder han sig mot kameran med gula ögon. Jag ville se den videon om och om igen och på den tiden fanns det ingen youtube, så jag fick lita mig på de få satellit-kanaler som fanns då. Förhoppningsvis spelade de den en gång om dagen. Det var tider det.

När min storasyster skulle ha julavslutning i skolan och det ingick spöken var hennes fröken orolig för om småsyskonen i publiken skulle blir rädda för spökena. Jag var det yngsta syskonet i publiken på ett år och när spökena dök upp klappade jag i händerna. När jag sedan själv blev större och uppträdde på roliga timmen blev det ofta spöken och andra otäckheter som jag gestaltade.

Min stora passion, och ofta också inspirationskälla, är tv-serier. Även där har jag förkärlek till det otäcka. Are you afraid of the dark var en serie som jag satt bänkad framför. Jag pratade inte så mycket om den serien med mina klasskompisar och jag vet inte om de också tittade på den. Därför kändes det lite som om jag var den ende som gillade den serien och det var både mysigt men samtidigt lite vemodigt. Det hade varit roligt att haft någon att diskutera serien med, men just då hade jag inte ett sådant stort behov av det. Jag tycket det var lite roligt att vara den udda, den som gillade saker ingen annan gillade.

När det kom till skrivandet fick mina lärare snabbt förståelse vilken typ av berättelser jag helst skrev. Jag och en kompis fick tillsägelse en gång att inte skriva för hemskt när vi skulle göra en klassberättelse och det var vår tur att fortsätta historien. ”Nej då”, svarade vi. ”Endast en hink med blod.” Vilket det också bokstavligt var. Jag fortsatte skriva otäckt så till den milda grad att min svensklärare i nian inte ville sätta högsta betyg på mig då hon bara hade sett en sida av mitt skrivande. Jag var tvungen att skriva något helt annat för att bevisa att jag kunde. När jag väl slutade skolan fick jag äntligen fritt utrymme att skriva precis det jag ville, utan några pekpinnar. Året efter min student började jag skriva på min debutroman I nattens mörker. (Ja, det tog ca tio år att skriva klart den, men det är en helt annan historia.)

Tales from the crypt var också en serie jag älskade. Tyvärr missade jag en del avsnitt, vilket gjorde mig förtvivlad. Geeken i mig ville se allt, men det var inte förrän med serien som Arkiv X som jag började intressera mig om saker om och kring tv-serierna. Jag läste skvallertidningar om skådespelarna, hittade artiklar som behandlade olika ämnen som togs upp i serien och började bli ordentligt intresserad av vad som hände på inspelningsplatserna.

Sedan kom Buffy. Need I say more? Från allra första gången jag såg ett avsnitt och upptäckte Josh Whedons värld blev jag fast. Jag var just då inne i min stora vampyrperiod och plöjde Anne Rice böcker på löpande band. Buffy the vampire slayer passade in perfekt. Den serien är enligt mig den bästa serien som finns. Jag kan titta på ett avsnitt (om jag lyckas hålla mig till ett) för att inspireras, för att bli på gott humör eller bara för att njuta. Tänk om man kunde skriva som Joss Whedon. Om jag bara kom i närheten av hans fantasi skulle jag vara glad. När jag träffade min blivande man och upptäckte att han inte bara gillade Buffy, utan även tyckte om den lika mycket som jag och hade alla säsongerna på dvd, då var det visste jag ännu säkrare att han var den rätte. Vi tittar fortfarande på Buffy tillsammans och går igenom en säsong lite då och då.

Från Buffy är inte steget långt från nästa serie, Supernatural. En serie som precis har avslutat sin tionde (!) säsong, men jag kom in ganska sent (säsong åtta). För två år sedan bestämde jag mig för att testa ett avsnitt och se what the fuss was all about, och jag fastnade direkt. Samtidigt var jag gravid och ju mer jag växte desto mer tittade jag på Supernatural. En vana som blev lidande för allt annat. Jag har lyckats lugna ner mig och tittar inte fullt lika mycket som förut, men jag kan lätt hamna där igen och måste hålla koll på mig själv. Det är ett beroende för mig. Ett missbruk.

Det är också genom Supernatural som min geeksida har blommat ut ordentligt. Hur mycket klipp finns det inte på youtube när man söker på Supernatural?! Man kan inte bli mätt på det, och det vill man inte heller. Det finns även grupper på fb för Supernatural fans och man kan följa skådisarna på twitter och instagram. Man kan verkligen geeka ner sig ordentligt om man vill. Nuförtiden är det för mig hur roligt som helst att få dela med mig och diskutera min favoritserie och upptäcka att det finns fler som tycker likadant.

Själv har jag planer på att nåltova Sam och Dean från den serien. Det är något jag har tänkt på ganska länge, men inte haft tid till. Nu i sommar tänker jag att det ska bli av. Dessutom är det ett nåltovningsprojekt som jag redan från början kan dela med mig av och visa upp. Annars brukar mina porträtt vara presenter till folk och då får jag inte visa för mycket.

Du följer väl mig på instagram? Där lägger jag upp bilder kring ull och böcker. Snart kommer även bilder på ulliga Sam och Dean. Häng med från början i mitt geekande. 🙂