Ola Wikander är författare av både fantasy och facklitteratur inom språkhistoria.
Idag intervjuar jag honom.
1. Hur blev du intresserad av språkhistoria och utdöda språk?
Jag växte upp i ett klassiskt akademikerhem, med både Pappa och Mamma anställda inom ämnet Antikens kultur och samhällsliv. Det gjorde att det ”klassiska” fanns i bakgrunden under hela min uppväxt, vilket ledde till att Pappa började lära mig latin när jag var tolv. Och sedan rullade det på – tag själv upp bibelhebreiskan vid femton och fann hela tiden hur roligt det var att möta äldre tiders tankar och texter i original. Mitt intresse för jämförande språkvetenskap, rekonstruktion och språkhistoria föddes i samma sammanhang – det var ju alltid kul att se hur orden på latin, gotiska, grekiska och sanskrit hängde samman och kom ur samma källa.
2. Du har ju skrivit en bok tillsammans med din far. Hur var det att skriva en bok med någon annan?
Det var hur kul som helst. Vi delade upp arbetet mellan oss, bestämde vad som skulle finnas i olika kapitel och skrev på var sitt håll. Sedan läste vi varandras texter och kommenterade. Det gör att boken blev som ett slags dialog mellan oss (och mellan de två huvudpersonerna, en romersk poet och en judisk undergörare som kastas in i storpolitiken år 37 f.Kr.). Eftersom boken (som heter ”Poeten och cirkelmakaren”) utspelade sig i antik, historisk miljö, gjorde vi också vårt bästa för att väva in saker man vet ur faktiskt källor i berättelsen, vilket också var väldigt roligt. Som ett pussel.
3. Vad handlar dina böcker om?
Jag har skrivit ganska olika saker. Min senaste bok var fantasyromanen ”Serafers drömmar” (2012, nu också i pocket), som utspelar sig i en värld som påminner om ett slags högteknologiskt 1700-tal: jag brukar kalla det för ”barockpunk”. Min förläggare brukar beskriva den som ”Matrix möter De tre musketörerna möter Det sjunde inseglet” 🙂 . Det är en äventyrlig historia, men med ett ganska filosofiskt-etiskt anslag: det handlar om huruvida man har rätt att använda vetenskap för vilka ändamål som helst och huruvida man kan påverka framtiden. Huvudpersonerna är två eldänglar, serafer, som tillhör rikets kraftfullaste militära styrka – samt deras närmaste vänninna, palatsets bibliotekarie. De får efterhand veta mer och mer både om sin egen och rikets bakgrund, vilket leder dem till att ompröva mycket i sitt liv. Man kan läsa mer om boken på http://www.ola-wikander.se/bocker/serafers_drommar.html .
Jag har också skrivit facklitteratur om språkhistoria och liknande, t.ex. ”I döda språks sällskap” (som augustprisnominerades 2006). Den består av en samling essäistiska introduktioner till elva äldre språk och deras litteraturer. Jag har också skrivit en liknande bok om vår egen språkfamiljs, den indoeuropeiskas, historia (”Ett träd med vida grenar”, 2008) samt en essäsamling (”Orden och evigheten”) om språk, religion och humaniora (bland annat om gamla språk och texter i tvspel och som fantasy!).
Närmaste bok från mig blir ”Gud är ett verb”, som kommer i januari. Den handlar om det vetenskapliga studiet av Gamla testamentet och vad det betyder för västerlandets (och världens idéhistoria). Den kan man läsa om på http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2014/Var/wikander_ola-gud_ar_ett_verb-inbunden/ .
4. Vilka är dina inspiratörer?
Oj, många. I ingen speciell ordning kan man nämna Haruki Murakami, H.S. Nyberg, Urusula Le Guin, Simon Furman, Masato Kato, Erik Granström, Lord Dunsany, Lovecraft, Jane Austen, Michael Moorcock, Cyrus Gordon, John Huehnergard, Craig Melchert, Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu, Erik Johan Stagnelius, Dan Andersson, Enheduanna, William Blake, Elisabeth Aldworth, Evelyn Waugh Maria Deraismes. Och många andra.
5. Vilken bok önskar du att du själv hade skrivit och varför?
5) Inte en bok, men hade man skrivit Dan Anderssons dikt ”Omkring tiggarn från Luossa” kunde man liksom vara färdig och nöjd sedan 🙂 . Som jag ser det beskriver den sanningen. Nog det vackraste som skrivits på det svenska språket.
Tack Ola för en intressant intervju. /Nathalie