Häromdagen recenserade jag Benjamin av Jakkin Wiss och Toby Johansson. Därför passar det bra med en intervju med en av författarna: Jakkin. Förutom författare är han cirkusartist och stuntman. Ni har väl sett när han spelar dinosaurie i Göteborg? Själv träffade jag honom och Toby på bokmässan Andra världar Jakkin berättar här mer om sig själv och sitt skrivande.
Jakkin, Toby och illustratören Ann Bergström
1.Hur kom det sig att du blev cirkusartist (eller det kanske heter nåt annat?)
Visst heter det cirkusartist! Eller, nycirkusartist om man så vill. Jag jobbar inte med djur och riktar mig mest mot företagsevent.
Att jag blev som jag blev beror nog mest på att min familj är som den är. Jag växte upp i ett litet samhälle utanför Karlstad, och med regelbundna resor till Åmålstrakterna samt sommarstugan mellan Gustavsfors och Bengtsfors. Alla dessa skogar och härliga sägner som finns här i Värmland, samt ett gediget intresse i familjen för historia, då i synnerhet medeltid och vikingatid, gjorde att jag redan som en liten knodd stod på riddarspel och ville vara med. Min morfar, som är kampsportare och till viss del stuntman samt en drivande kraft under många medeltida och vikingaevent, håller fortfarande på, nu i den ringa åldern av 77. Han och mormor som har en riktigt härligt vass tunga och ett skarpt sinne har alltid inspirerat mig. Att min mor också är konstnärligt lagd ”fast hon inte riktigt vill erkänna det” har hjälpt till väldigt mycket också.
Sedan föll det sig nog ganska naturligt för mig att satsa på att underhålla som cirkusartist. Efter att jag lärt mig jonglera ”Det tog en hel sommar och jag lärde mig med krocketklot i trä” så fortsatte det bara. Hittade något så ovanligt som en teaterskola i karlstad med nycirkusinriktning. Det var där som jag bestämde mig helt. Då hade jag redan rest runt en del och provat på livet som gatuartist och gycklare.
När jag sedan berättade för min mor att jag tänkte söka in till cirkusgymnasiet i Gävle och fick svaret att jag skall göra det som gör mig lycklig så fanns det inga hinder längre. Men jag visste inte att den skolan fanns förrns en bit in i ett otroligt tråkigt läsår på samhällsvetenskapliga linjen där jag fullständigt tappade intresset för att lära mig någonting då jag kände att jag redan kunde allt de försökte tuta i oss. Jag hade andra planer.
Jag fick till slut börja på cirkusgymnasiet i Gävle efter att ha gjort inträdesprov och kommit in som en av tolv årligt antagna elever. Efter två år så var jag redan trött på stället. Jag åkte ju redan runt och uppträdde och det var sådan oreda i ledningen på skolan att jag bokstavligen kastade armarna över huvudet och drog. Så jag begav mig ut i världen istället.
Sedan dess har jag rest runt och uppträtt som cirkusartist. Att jag sedan halkade in i stuntvärlden kändes som ett givet val då jag från mina tider på medeltidsevent, där både min morfar och morbror hittade på en massa sjuka stunt, hade en dragning till att hitta på egna grejer att toppa de andra med. Har sedan dess varit med i några stora produktioner inom tv och film, men jobbar mest med liveshower. Jag har varit med i bland annat Johan Falk ”GIS” och 183 dagar/Sanningen om Marika. Är nu också ansvarig för den Svenska delen av det, antagligen, största internationella stunt och fightingsamarbetet som någonsin funnits. Vi jobbar just nu med att bygga upp alltihop och det är en spännande tid vi ser framför oss.
2. Berätta om boken Benjamin och hur den blev till.
Benjamin var en dröm som blev sann. Jag hade redan påbörjat jag vet inte hur många böcker i mitt liv. Men jag lyckades aldrig få dem klara. Så hände det sig som så att jag en dag i Norrköpings cirkus och Varietés lokaler lade ögonen på ett välbekant ansikte från långt tillbaka i tiden.
I lokalen repade nämligen ett musikalgäng som hade fått sin lokal dubbelbokad. Och bland alla dessa ansikten så såg jag Toby. Min gamle vän sedan gycklartiden med gycklargruppen V.Bea Joculatores. Det hade nog gått nästan tio år sedan vi setts senast och det var ett kärt återseende.
På något vis så kom jag i alla fall med i ensemblen för musikalen och började repa med dem. Jag och Toby började hänga direkt och över en blöt öl på en torr krog i Norrköping så rensade vi våra minnen på gammalt skrap och återinlivade historier från förr, drömmar som inte blivit av och andra som blivit det. Där fann vi att vi båda försökt skriva mängder av böcker, men aldrig lyckats avsluta dem. Vi bestämde där och då, den kvällen, att vi skulle skriva en bok tillsammans. Samma kväll bestämde vi att det skulle handla om en spårvagnschaufför och att han skulle heta Benjamin. Vi började skriva på servetter för att komma ihåg allting. Sedan så flöt det bara på! Då vi har väldigt lika humor så var samarbetet helt underbart och vi spenderade lika mycket tid på golvet vridna i skrattkramper över något sjukt som den andra skrivit som vi gjorde i seriöst granskande av datorskärmen, sittande mittemot varandra, på cafét Broadway i Norrköping.
Det blev en urban fantasy komedi. Från början skulle det bli en novell på runt 30.000 ord. Men.. ja, det sket sig kan man säga. Då vi båda älskar att studera människor och gärna kommer ihåg hur människor vi träffat var, så finns det mycket fina blandningar av olika personligheter från våra liv i boken Benjamin. Benjamin själv har jag alltid sett som ganska nära Toby, men det vill han inte veta av konstigt nog. Vi njöt av alla konstigheter i boken, och den, till och med för oss, ganska sjuka humor som kom från att vi smälte ihop våra ideér och tankar.
3. Ni tryckte den själva först, men sedan nappade ett förlag, eller hur? Vad är den största skillnaden mellan dessa två tycker du?
Att ha förlag är, för mig, en ganska underlig upplevelse då jag alltid gjort allting själv innan. Vi hade redan sålt tillräckligt med böcker för att bekosta tryckningen innan vi ens var klara med boken. Har man tilltro till sitt förlag och vet att de älskar boken som du gör och verkligen tror på den så kan det nog vara en fantastisk upplevelse. Men i grunden så tror jag att ingen är bättre marknadsförare än du själv som vet exakt hur boken är och vilka den kan locka.
4. Har ni några planer på en ny bok?
Alldeles för många! Jag sitter just nu och skriver på fem olika projekt samt några filmpitchar. Om och när det blir en fortsättning på Benjamin som vi planerat får vi se, då Toby just nu flyttat ut i skogen i Norrköping för ett välförtjänt lugn som jag hoppas han får njuta av ett tag innan vi drar igång igen.
5. Vad är ditt bästa tips till de som vill bli författare?
Titta aldrig tillbaka på en text du skriver innan du är klar med boken. Man kan alltid ändra efteråt, men börjar man tvivla på det man skriver så kommer man aldrig vidare.
Dessutom är min telefon min absolut bästa vän då jag alltid har ett litet digitalt idéblock nära till hands. Jag har skrivit många långa ideér och konstiga små meningar i den som fått mig att hålla glöden stark eftersom jag gärna vill få in dem i boken. Oavsett om jag är så trött att jag knappt kan hitta min armbåge så skriver jag alltid ned den idén jag kom att tänka på innan jag somnar. Jag har stoppat folk som pratar med mig mitt i meningar och istället fullständigt fokuserat på min lilla skärm av ljus för att få ned en idé jag precis fått. Man kan alltid be om ursäkt och förklara efteråt.
Men det viktigaste av allt; skriv för dig själv och skit i vad du tror andra kommer att tycka. Om inte du gillar boken så kommer den aldrig att bli bra.
Jag älskar Benjamin. Jag läser några kapitel ur den då och då och njuter av det lika mycket som när vi skrev den. Det är en väldigt rolig bok och jag ser fram emot att få följa med Benjamin ut på nya äventyr.
Tack. /Nathalie