Idag har turen kommit till Elisabeth Akteus Rex att bli intervjuad. Hon har skrivit Dold agenda och Naken sanning.
1. Du har skrivit om ditt liv i form av fiktion. Var det någon gång du då funderade mellan att skriva en biografi istället och vad fick dig att välja fiktion?
Jag utgick ifrån hur jag fungerar själv och vad jag helst läser. Jag är ingen person som tar mig igenom biografier, även om jag kan tycka att de verkar intressanta. Dessutom ville jag ha möjlighet att kunna frångå verkligheten och plocka ut de bitar jag ansåg passade in i boken. Sedan var ämnet i sig så klockrent att skapa spänningsromaner kring så det var en chans jag inte kunde missa.
2. Berätta om dina böcker.
Jag har skrivit en trilogi om maktmissbruk. När jag började på den första insåg jag att maktmissbruk dyker upp i så många former i samhället och att en bok inte skulle räcka för att täcka in alla idéer som dök upp.
Dold Agenda handlar om en serievåldtäktsman som våldtar ett antal kvinnor utan att han åker fast. Den tar också upp drogmissbruk och hur svårt det kan vara att ta sig ur det. Dold Agenda baseras mycket på den våldtäktsman som härjade i Örebro för några år sedan och som satte skräck i hela staden. Även skildringarna kring drogmissbruket är autentiskt och hämtade direkt ur verkligheten.
Naken Sanning är andra delen, som handlar om sekterism och pedofili. I den här boken fick jag möjlighet att skriva av mig från mina egna erfarenheter från barndomen då jag växte upp i en religiös sekt. Det är en riktigt spännande och otäck historia, men mycket av min själ ligger i den boken.
Mörk Avsikt är den avslutande delen i trilogin (den släpps i affärerna i Juni 2014), och handlar om hedersrelaterat våld, hämnd och fördomar. Även den här boken blir förmodligen en nagelbitare.
3. Hur ser din skrivprocess ut?
I och med att jag har heltidsjobb, plus ett extrajobb som instruktör på ett gym och dessutom har 3 barn, finns det inte mycket tid över till skrivandet. Därför har jag bestämt att varje torsdag är min ”egen dag”. Direkt efter jobbet sätter jag mig på en restaurang någonstans och sedan skriver jag till midnatt. Ibland hittar jag också luckor på helgen eller efter att barnen gått och lagt sig. Om jag ska åka tåg någonstans, då har jag alltid datorn med mig.
Jag är inte en författare som skriver en hel synopsis först, för mig dödar det lite av skaparglädjen. Jag ser istället till att fundera ut 4-5 stolpar som boken ska hängas upp på. Sedan börjar jag skriva, och har oftast ingen aning om hur boken ska sluta, eller vad som ska hända mellan dessa stolpar. Oftast överraskar karaktärerna mig när de plötsligt gör något som jag till en början inte tänkt, men som sedan visar sig bli riktigt bra.
4. Har du alltid velat bli författare?
Ja. Som tioåring kom jag hem till mamma med ”böcker” som jag häftat ihop som handlade om den ensamma masken Per som ville hitta en fru och andra tragikomiska berättelser. Mitt första färdiga bokmanus skickade jag in till förlag redan som 18-åring, och det följde på ett antal fler manus som idag ligger refuserade i bokhyllan. Någon dag kanske jag tar mig an manusen igen och gör något bra av det.
5. Var det självklart att du ville skriva om ditt liv eller kom det allt eftersom?
När jag började skriva Dold Agenda var det från början meningen att det skulle vara en ganska komisk historia, mer som chic lit. Då hade jag inga tankar alls på våldtäkter eller droger. Men allteftersom jag skrev kände jag att jag inte ville skriva något komiskt. Jag var inte riktigt på det planet just då och insåg att jag ville beröra med mina texter, och skriva om sådant som är viktigt. Jag ville med mina böcker ta upp brännande och tuffa ämnen, helt enkelt för att det existerar runt omkring oss oasvett om vi blundar för det eller ej. Sedan växte det fram mer och mer och jag insåg att jag hade mycket att själv bidra med från mitt eget liv.
6. Var det svårt att skriva om saker du själv har upplevt? Hur tog du dig igenom den processen?
Vissa bitar var svåra att skriva om men samtidigt de jag kunde beskriva bäst och också de stycken i boken som jag i efterhand blev mest nöjd med. Det var en slags terapi att skriva. Och faktiskt det jag mest såg fram emot att skriva, ironiskt nog.
Tack Elisabeth för en trevlig intervju. /Nathalie