Idag intervjuar jag Anders Blixt. Han har skrivit böckerna Iskriget och Spiran och staven. Dessutom är har ett stort namn inom rollspelförfattande. Här berättar han om sitt skrivande i alla dess former.
1. Hur kom det sig att du började jobba med rollspel?
Mitt första möte med rollspel skedde på Sveriges första spelkonvent 1977, det som idag kallas Gothcon, men som då hette Konvent 77. Jag blev omedelbart entusiast och började köra egna kampanjer, först i Dungeons & Dragons and sedan i Traveller. Snart blev jag konventsarrangör i Göteborg och flitig skribent i allehanda spelfanzin. Rollspel blev ett sätt att förverkliga mina drömmar och kreativa idéer, ett multiredskap: författande, samhällsbyggande, amatörteater (på något sätt), med mera.
1980 började jag publiceras professionellt i amerikanska speltidskrifter, främst för Traveller. När jag lämnade Lunds universitet med en samhällsvetarexamen i början av 1985 ville Äventyrsspel anställa en redaktör/konstruktör. Jag sökte jobbet och tack vare mina efter svenska förhållanden omfattande meriter i bagaget fick jag det. Sedan var det bara att jobba på: Monsterboken, Expert Drakar och Demoner, Mutant 2, och så vidare. Jag fick nöjet att sätta Erik Granströms namn på svenska rollspelskartan och jag skaffade mig massor med kontakter. När jag hade lämnat Äventyrsspel för ett annat jobb 1989 blev jag strax lejd som frilansande skribent hos andra spelföretag. Jag skrev sålunda delar av 90-talsrollspel som Wastelands och Viking och blev därtill chefredaktör för SVEROKs tidskrift Sverox i ett par år.
2. Vad är skillnaderna med att skriva till ett spel och skriva en roman?
Den stora skillnaden är att romanen utvecklas linjärt och att författaren har kontroll över vilken väg handlingen tar, medan spelet måste förberedas för kaotiska händelseutvecklingar eftersom författaren har noll kontroll över vad spelare och spelledare tar sig för.
Att skriva ett spel handlar i mångt och mycket om att producera en verktygslåda (spelmekaniken) och en encyklopedi (spelvärlden) för spelledaren. Spelledaren ska kunna köra igång sina äventyr snabb och utan strul.
Att skriva en roman kräver att författaren får ihop en story som läsaren vill följa till slutet. Det kräver litterära grepp, t.ex. huvudpersoner med intressanta mål och problem, spännande komplikationer och ett värdigt slut.
3. Berätta om dina böcker.
Jag börjar för länge sedan. Mitt första försök att skriva en roman skedde när jag var femton år gammal och ville skriva en pastisch efter Fången på Zenda. Det havererade efter ett år, men någonstans i en låda i källaren finns en bunt skolanteckningsböcker från 1974 med detta manus i blyerts. Sedan ramlade jag in i rollspelsförfattande istället och hade ingen håg åt skönlitteratur, eftersom jag inte kunde få till intressanta intriger.
Den isiga vintern 1993/94 satt jag i ett dragigt kontorsrum på Ing 1 i Södertälje (numera Almnäs garnison) som projektanställd civilist och tog hand om administrativa spörsmål för Sveriges blå baskrar på Balkan, på Cypern och i Kashmir. Bosnien var då ett blodigt kaos och jag såg detta elände ”på håll” när kollegor som varit där berättade om de fasor de hade bevittnat. Där såddes fröet till det som blev Iskriget. Ett slags självterapi för att sätta ord på vad jag kände inom mig.
Men efter några månaders författande gick berättelsen i stå – jag kunde inte se vad huvudpersonerna egentligen borde göra. (Istället återvände jag till att skriva rollspelstexter, främst då Viking.) Det var först strax efter millennieskiftet som polletten ramlade ner och jag förstod vad Iskrigets stora krig handlade om. Jag skrev om den text som fanns för att anpassa storyn till en renodlad dieselpunk-miljö och gjorde sedan klart berättelsen, vilket tog säkert mer än ett år av arbete på lediga stunder. Sedan följde en massa refuseringar.
Samtidigt började jag med nästa roman: Spiran och staven. Denna gång tänkte jag ge mig i kast med fantasy baserad på mitt rollspel Gondica från 1998. Den spelvärlden är helt byggd efter mina preferenser och jag ville placera en roman där. Här visste jag från början vilka huvudpersonernas mål var och hur boken skulle sluta. Så det var bara att köra på under några år. Sedan följde ånyo en massa refuseringar.
2008-09 tjänstgjorde jag som civil specialist inom ett EU-projekt i Kabul. När jag kom hem var jag omskakad, eftersom jag hade levt många månader i en krigszon. Jag fick uppmaningen att skriva av mig mina känslor och detta resulterade i två noveller placerade i samma värld som Iskriget. De blev inlagda som tilläggsbonus i bokens slut.
Vid denna tid hade print-on-demand blivit välfungerande och billigt. Så min syster och jag beslöt att vi tillsammans skulle ge ut mina två böcker på eget förlag. Sagt och gjort.
4. Vilka är dina förebilder?
Rollspel: Greg Costikyan, den skickligaste spelkonstruktör jag någonsin haft att göra med. Erik Granström, en eminent spelvärldsbyggare.
Böcker: Leigh Brackett, amerikansk pulpförfattare på 1940- och 1950-talen. Desmond Bagley, brittisk thrillerförfattare på 1960-talet. Elizabeth Lynn, amerikansk fantasyförfattare på 1970-talet, Elizabeth Moon, nutida amerikansk sf-författare. Alla är bra på att skildra människor som hamnar i märkliga faror. Lynn och Moon skapar dessutom färgrika och intressanta världar. Alla fyra har ett gritty sätt att skildra världar och äventyr; äventyrarna får det smutsigt och svettigt.
JRR Tolkien är en av mina favoritförfattare och en fantastisk världsbyggare, men han är ingen förebild i mitt skrivande. Hans hjältar är alltför ”hjältemässiga” och en så mäktig antagonist som Sauron skulle jag inte kunna hantera på ett bra sätt. Mina historier handlar inte om mångtusenåriga konflikter där världens öde står på spel. Räven i Spiran och staven vill befria sin hemstad, inte en kontinent. Johnny i Iskriget vill hjälpa rebellrörelsen på traven, inte fixa det stora upprorets seger på egen hand.
Mitt författande liknar nog mer science fiction och techno-thrillers även när jag skriver fantasy. Världen Gondica rymmer ju mycket teknik (t.ex. musköter och alkemiska maskiner) och tekniska lösningar på problem, om än i fantasyskepnad. Iskriget är ett tekniktungt spionäventyr i en dieselpunkvärld, en alternativ version av vår jord.
Om jag sedan vänder mig mot historiska personer som är förebilder vill jag först nämna Carl Gustaf von Rosen, det närmaste vi kommer en svensk Biggles. Djärva flygarinsatser i Etiopien 1936, Biafra 1969 och återigen Etiopien 1977, alltid på Davids sida i kampen mot Goliat.
Därefter Ernest Shackleton, en av de skickligaste Antarktisutforskarna för hundra år sedan. Han riskerade livet för att rädda sina män efter ett skeppsbrott i isen och ledde då en helt otrolig seglats i en liten öppen båt över Södra Ishavet för att hämta hjälp. Jag skulle dock dra mig för att lägga in just denna bragd i någon av i mina berättelser, eftersom den är alltför fantastisk för att verka rimlig.
5. Vilket är ditt bästa skrivtips?
Rollspel: Slå redan från början fast ett svar på frågan: ”Vad gör spelarna här då?”, dvs skapa ett tydligt tema för spelet. Se sedan till att spelsystemet är komplett och smidigt och att spelvärlden hänger ihop och är begriplig. Lägg in en massa korta äventyrsidéer i världsbeskrivningen, så att spelledaren snabbt kan skapa sina egna äventyr.
Böcker: Ha ett slut klart i huvudet innan du börjar skriva, så att du vet vart berättelsen är på väg. Se till att detta slut är tillräckligt mäktigt att bära intrigens tyngd. Lyckliga slut är bra, men författaren ska ändå alltid droppa några stänk bitterhet i segerbägaren, ty ingen människa går omärkt genom stora vedermödor. (Jag vet – jag lämnade Afghanistan för nästan fem år sedan, men Afghanistan lämnar aldrig min själ, inte så länge jag lever.) Både Johnny eller Räven får kroppsliga och själsliga ärr av vad de måste göra för att ta sig genom de krig de hamnat i. Båda lär sig dessutom att alla försök att utkämpa krig på hedervärda sätt är dömda att misslyckas – istället tvingas man alltid välja mellan de få otäcka alternativ som står till buds.
Tack Anders för en trevlig intervju.
/Nathalie
Pingback: Mitt författarskap — en intervju | The Dream Forge