Nu när sommaren sakta försvinner bortom horisonten och hösten kommer smygande vaknar jag sakta till liv. Hösten är det vackraste, härligaste årstiden enligt mig. Luften blir kall och klar, träden ändrar färg och glimmar i guld och blodröda färger. Det lägger sig något mystiskt över hela världen.
Det är nu jag brukar skriva som mest. När dagarna blir kortare och mörker tar över mer och mer. Det pirrar i hela kroppen av den skönhet som finns omkring mig.
När jag skrev I nattens mörker lyssnade jag mycket på musik som hjälpte till att förstärka denna underbara känsla. Framför allt var det Smashing Pumpkins skiva Ava Adore. Låtarna är både vackra och intensiva. Ta t.ex. låten Ava:
Ser ni kläderna, ser ni mystiken och lyssna på texten. Det säger allt.
En annan låt på den skivan som jag lyssnade mycket på, framför allt när jag skrev om Serando, var Crestfallen:
Bara man tittar på stillbilden här ovanför skenar fantasin iväg i en rasande fart. Den är så vackert sorgsen att man kan lyssna på den om och om igen. Speciellt nu när hösten har gjort sitt intågande. Underbart, helt enkelt.