Jag brukar inte gå till frisören så ofta. Förr var det för att eftersom jag har så tjockt hår hade de flesta svenska frisörer svårt att klippa mig så att de blev bra. De var helt enkelt inte vana vid min typ av hår. Till slut hittade jag en iranska som själv hade tjockt hår och visste hur man skulle göra.
Den senaste tiden har jag inte gått till frisören för att jag liksom har glömt bort det. När man är småbarnsmamma glömmer man bort sig själv. Men nu kände jag att det verkligen var dags. Ca två och ett halvt år hade gått sedan sist!
Så här långt hår hade jag innan jag klippte mig:
En del gick ner till midjan. Eftersom det var så tjockt blev det också tungt och jobbigt att kamma. På nätterna brukade jag fläta håret för att inte de små barnen ska dra i det.
Frisören tunnade ut en hel del och klippte bort allt det slitna. Sedan slingade jag det i en brunröd nyans.
Vilken skillnad det blev! Som om jag nästan inte har något hår alls. Nu kan jag ha det utsläppt utan att det blir framtungt eller tjockt bakom öronen.
Det tog ganska lång tid att fixa allt detta, ca tre timmar. För mig gjorde det inget, för jag tog med mig mitt manus och satt och skrev. 🙂 När det nästan var klar kom en ny kund som hade lite bråttom. Då bytte frisörerna plats och en ung tjej blåste klart mitt hår. Hon utbrast då: ”Gud vad tjockt hår du har!” Och då hade jag precis tagit bort hälften. Hon tyckte att jag ändå hade dubbelt så tjockt hår som hon! Då kanske ni får en hum om hur tjockt hår jag egentligen har.
Jättefint! 🙂
Tack.