Många är vi som har hört om den olyckliga händelsen då ett barn blev kvarglömt i bilen och omkom. När jag hörde om detta på radion grät jag. Grät över situationen. Jag kände den vanmakt och panikkänsla som måste ha spridit sig i kroppen på pappan när insåg vad som hade hänt. Den totala hysteriska känslan som bara vill att allt ska vara ogjort. Det skar sig bröstet på mig när jag tänkte/tänker på det. Som förälder är detta något man aldrig vill ska hända. Därför blir det tusen gånger värre när det olyckligtvis händer. Värre än ens värsta mardröm. Jag lider med de stackars föräldrarna.
Jag vill även länka till ett bra inlägg i samband med detta. Som Sofia säger, det kan hända vem som helst.
Det gör verkligen ont i mig när jag läser om det. Det är så fruktansvärt. Så smärtsamt för hela familjen.
Det gör verkligen ont i mig när jag läser om det. Det är så fruktansvärt. Så smärtsamt för hela familjen.
Jo, också läst om det, grät jag med, fick sådan panik att jag nästan inte kunde andas … usch, om det gör så ont i mig hur ont gör det då inte i föräldrarna?
Ja precis
Jo, också läst om det, grät jag med, fick sådan panik att jag nästan inte kunde andas … usch, om det gör så ont i mig hur ont gör det då inte i föräldrarna?
Ja precis