I väntan på att förlaget ska höra av sig vad de tycker om mitt manus, Dimma över Ödesbyn, tänkte jag här dela med mig av en scen som inte kom med. Det är visserlugen en bra scen, men den var för lösryckt för att höra ihop med resten av historien och därför strök jag den.
Vad tycker du om den? Lämna en kommentar.
Det dundrade och vrålade. Ljudet av åskan var öronbedövande. I den kolsvarta natten lyste blixtarna upp den svarta herrgården i ett kusligt sken. Vågorna mot klipporna nedanför kastade sig ursinnigt uppåt i ett desperat försök att nå herrgården. Alla naturens krafter var emot dem.
Svarta madam. Rösten var svag och liten. Det var knappt den hördes över ovädret utanför.
Hon satt på knä framför den stora, runda spegeln på övervåningen. Spegeln var den enda möbel som fanns i den annars ödsliga salen. Hennes långa svarta hår vällde ner över ryggen och ner mot golvet. Runt henne böljade hennes svarta klänning.
Hon såg inte sin egen spegelbild. Vid detta tillfälle såg hon ingenting i spegeln. Den var svart och matt. Inte ett enda ljus kom ifrån den. Hon väntade otåligt.
Svarta madam, kom fram. Rösten var fortfarande mycket svag, men den här gången syntes det en mycket liten ljusprick i mitten av spegeln. När hon såg den rätade hon uppmärksamt på sig. Det var det här hon hade väntat på. Nu kanske hennes chans skulle komma.
Ett våldsamt bankande hördes på den stora porten där nere. Hastigt vände hon sig om mot ljudet så att det svarta håret virvlade genom luften. I samma stund hördes snabba steg när hennes tjänare Sergei kom rusande in i rummet. Flämtande kastade han sig vid hennes fötter.
”Madam, de är här! De har kommit för att ta oss till fånga!”
”Jag vet, kära Sergei, men ser du inte? Porten till den andra dimensionen börjar äntligen öppna sig. Ser du inte att det här är min chans?!”
”Men madam. Vi hinner inte. Vi måste fly. Om de hittar oss här kommer de inte att vara nådiga.”
Åskan dundrade över dem. Ännu en blixt bländade hela rummet. De såg på varandra. Hon med iver i blicken och han med rädsla.
Dånet från åskan fick Sergei att rycka till. I samma stund bankande det igen på porten. Han darrade då våldsamt.
”Öppna porten!” vrålade rösterna från dem utanför. ”Vi vet att ni är där inne!”
”Snälla madam, låt oss fly. Vi kan inte låta dem ta oss.”
”Nej, Sergei! Inte när jag är så nära. Du vet hur länge jag har försökt ta mig igenom till människornas värld. Jag kan inte missa den chansen nu.”
Svarta madam, kom fram. Ljuspunkten började nu växa. Hon sträckte ut en darrande hand mot den, men vågade inte riktigt nudda den. Inte ännu. Den var tvungen att bli tillräckligt stor för att hon skulle kunna dra någon magi ifrån den.
Nu hördes ett brakande från porten. Hon förstod att de försökte slå in porten. Snart skulle de vara igenom. Sedan skulle de rusa uppför trappan, in i salen och ta dem båda två. Varför var de tvungna att komma just i natt? Just när hon äntligen hade hittat en väg ut.
”Sergei”, sade hon med bestämd röst. ”Gå ner och försök hindra dem så länge du kan. Jag ska försöka samla mina lärjungar och be dem hjälpa mig.”
”Men… Hur ska jag kunna stoppa dem?”
”Inte vet jag!” snäste hon. ”Använd din magi. Eller fantasi. Hindra dem bara. Ge mig tillräckligt med tid.”
Sergei såg ännu räddare ut, men lydde henne. Med snabba steg försvann han ner mot porten.
Hon vände sig mot spegeln igen. Slöt ögonen och sträckte ut armarna. ”Kom min vänner, mina trogna män”, mässade hon. ”Kom nu när jag behöver er som mest.”
Ut ur salens alla hörn sipprade en mjölkvit dimma fram. Den slingrade sig över golvet, fram mot henne. Den täckte väggarna och vällde fram över golvet. På bara ett ögonblick hade den täckt hela rummet, förutom en cirkel runt henne.
”Vad önskar ni, madam?” hördes en skara av röster. Det lät som en väsning.
”Jag behöver komma till människornas värld. Jag kan inte ta mig dit själv. Kan ni hjälpa mig?”
”Naturligtvis, madam”, väste rösterna inne i dimman.
”Förbered en plats åt mig som jag kan ta mig igenom till. Jag behöver även en eller flera människor på min sida. Kan ni ordna det?”
”Naturligtvis, madam.” Dimman drog sig snabbt tillbaka efter detta. Samma väg som den kom. Hon kände sig lugn nu.
En ny blixt slog ner och hela byggnaden skakade av åskknallen som följde. I nästa stund bröt de sig igenom porten. Hon hörde Sergeis förtvivlade skrik när de tog honom. Lugnt satt hon kvar vid spegeln och hörde dem komma springande uppför trappan.
Hon såg inte på dem när de alla stormade in i salen. Det enda hon såg var den lilla ljusa punkten i spegeln. Den som hade varit hennes chans därifrån. Hennes chans att ta över människovärlden. Hennes chans att äntligen få sin hämnd.
Det sista hon såg innan de kastade sig över henne var denna lilla ljuspunkt.