Idag är jag med i bokbloggsjerka och ämnet den här helgen är Vad har du lärt dig av deckare?
Jag skulle vilja säga att oftast när jag läser, oavsett genre, brukar jag se på språket och sättet författaren beskriver olika saker. Jag lär mig då att utveckla mitt eget skrivande genom att analysera det hela. Dvs antingen tar jag det till mig och får tips om hur man kan skriva eller så inser jag att just det sättet att skriva är inte min stil. I vilket fall som helst försöker jag ändå att njuta av boken just som den är.
När det sedan gäller själva genren deckare har jag lärt mig att detta är något som jag som författare ännu inte bemästrar och om jag skulle ta mig an att skriva en deckare skulle det vara en utmaning. Så själva genren i sig betraktar jag mest som en skrivande person och inte lika mycket som en läsande person.
Detta skulle jag nästan kunna säga om vilken genre som helst, vilken bok som helst. Den gång då språket är så smidigt snyggt att jag inte ”upptäcker” det, då är det för mig en himla bra bok. Jag är ständigt på jakt efter just sådana böcker, där jag bara kan svepas med av historien utan att jag (miljöskadad som jag är) fastnar i meningsbyggnader och ordförråd.
Försöker lära mig att njuta av boken som den är, tyvärr finns det ett problem. Jag påverkas att göra något som är någon helt annans i mitt eget projekt. När jag läste The Dirt fick jag för mig att skriva små ironiska meningar under kapitlens titel, var jäkligt glad att jag inte gjorde det.
En gång fick jag för mig att ge berättarjaget mer bipolära egenskaper och ett punkliknande utseende. Tror du själv kan räkna ut vilken känd svensk trilogi jag läste då.
Inspiration är bra men bör alltid följas av en viss eftertanke.
Ja 🙂 det har du rätt i.