Att skriva är inte ensamt 6

Oftast sägs det att skriva är ett ensamt yrke, men jag håller inte riktigt med. 

Visst, när man kommer på historien och skriver själva stommen till manuset, då gör man det själv, men därefter blir fler människor inkopplade.

En lektör läser igenom manuset och kommer med förslag på utveckling av karaktärer, historia och andra småsaker. 

Sedan kontaktar man ett förlag och hoppas på det bästa. I mitt fall sa Lisa på Fantasiförlaget ja till mitt manus som skulle bli boken Undergång. Från att hon sa ja tills boken publiserades var det en intensiv period av textbearbetning.

Två stycken testläsare läste igenom och kom med förslag till ändringar. Dessa ändringar var allt från att ett ord var felstavat till att de inte förstod varför en karaktär betedde sig så konstigt och ologiskt.

När alla ändringar var klart läste Lisa igenom det en gång, jag läste igenom det en gång och sedan läste vi igenom det en gång till. Varje gång hittade vi saker att ändra och förbättra i texten. Vi mailade varandra nästan varje dag med kommentarer i manuset.

Därefter läs vi en korrekturläsare gå igenom manuset för att upptäcka stavfel och småsaker som man lätt kan missa. Därefter läste vi igenom texten en gång till.

Under tiden jobbade en illustratör med fram och baksida till boken. Varje version mailades också fram och tillbaka och ändrades tills vi var nöjda.

Slutligen trycktes boken och den mötte äntligen sina läsare. 

Så nej, att skriva är inte speciellt ensamt. Kanske ser det ut så utåt sätt, men man har alltid någon som man bollar med. 

Har du läst Undergång? Om inte, klicka in på förlagets sida där du kan läsa mer om den.