När man jobbar på sitt manus, framför allt i redigeringsstadiet, måste man förr eller senare kill your darlings. Kanske ett uttjatat uttryck men inte mindre sant.
Nu har jag fått erfara detta själv ordentligt. Själva ideen till manuset Dimma över Ödesbyn fick jag långt innan jag började skriva på I nattens mörker (min debutroman). Det har gått många år sedan dess och mycket har hänt med manuset. Det enda som riktigt fanns kvar från originalet var karaktären Robert. Men nu, när jag ser över vad som behöver ändras, upptäckte jag att han var en karaktär som var överflödig. Tyvärr.
Han var inte med i tillräckligt många scener och tillförde inte mycket till historien. Det han gjorde kunde lika gärna en av de andra karaktärerna göra. Därför har jag nu gjort mig av med Robert.
Det känns lite tomt och konstigt. Jag hade fina planer för honom men han fick inte plats. Synd. Jag kan i alla fall avslöja att jag hade tänkt låta honom vara ett spöke, vilket man som läsare inte skulle förstå förrän långt in i manuset och förhoppningsvis bli lika förvånad som huvudpersonen. Men nu blev det inte så.
Scener har jag fått stryka ett par gånger, men aldrig en karaktär. Fy, vad sorgligt det måste kännas även om det var rätt beslut för boken som helhet. Robert kanske dyker upp i en annan text en dag 🙂
Ja jag tänker lite likadant. Jag höll kvar honom så länge jag kunde men kanske han kommer tillbaka, i en ny skepnad någon annanstans.
Scener har jag fått stryka ett par gånger, men aldrig en karaktär. Fy, vad sorgligt det måste kännas även om det var rätt beslut för boken som helhet. Robert kanske dyker upp i en annan text en dag 🙂
Scener har jag fått stryka ett par gånger, men aldrig en karaktär. Fy, vad sorgligt det måste kännas även om det var rätt beslut för boken som helhet. Robert kanske dyker upp i en annan text en dag 🙂
Jag tycker ofta det blir sådär. Kanske inte att man strycker en hel karaktär, men att det man hade i början – som man trodde var den stora idén – i stället visar sig ha funktionen av byggställning – nödvändig för att bygga berättelsen, men kan sedan plockas bort när storyn är klar.
Ja sånt kan verkligen förvåna en.
Jag tycker ofta det blir sådär. Kanske inte att man strycker en hel karaktär, men att det man hade i början – som man trodde var den stora idén – i stället visar sig ha funktionen av byggställning – nödvändig för att bygga berättelsen, men kan sedan plockas bort när storyn är klar.
Ja sånt kan verkligen förvåna en.
Och jag kan stava till stryker … 😉
Och jag kan stava till stryker … 😉
Så roligt och inspirerande att läsa om ditt skrivande!
Och ulldockorna du gör är otroligt fina.
Kram från din gamla bästis Linn 💗💜💗
Tack Linn. Kram!
Så roligt och inspirerande att läsa om ditt skrivande!
Och ulldockorna du gör är otroligt fina.
Kram från din gamla bästis Linn 💗💜💗
Tack Linn. Kram!
Så roligt och inspirerande att läsa om ditt skrivande!
Och ulldockorna du gör är otroligt fina.
Kram från din gamla bästis Linn 💗💜💗
Tack Linn. Kram!