Vissa manus behöver ligga och vila. Riktigt länge.
Jag har ett manus i byrålådan som jag har jobbat med väldigt länge. Själva grundhistorien kom jag på någon gång på gymnasiet (väldigt länge sedan) men jag har skrivit om den flera gånger, släppt den och skrivit på något annat, fortsatt skriva och ändrat igen. Jag har även skickat iväg den till lektör och fick tips och hjälp till hur jag skulle utveckla manuset.
Men därefter tog det stopp. Flera gånger har jag tagit fram manuset och sagt att jag skulle redigera den. Men det hände ingenting. Senaste gången jag tog fram den tyckte jag att hela historien var urtöntig och barnsligt skriven. Så som man oftast tycker om det man har skrivit. 😆😅
Jag har bytt namn på manuset flera gånger. För tillfället heter den Svarta Madam men det kan komma att ändras. Ett tag hette den Dimma över Ödesbyn men efter att jag bytte den fiktiva staden Ödesbyn mot det verkliga samhället Åsa stämde inte titeln längre.
Ibland har jag tänkt att jag ska lägga ner hela manuset och istället fokusera på nya historier som dyker upp i huvudet. Men eftersom jag har valt att använda Åsa (i närheten av där jag bor) går det inte riktigt att släppa idén. Varje gång jag åker till Åsa tänker jag på alla mina karaktärer och var de bor, hur de agerar och vad de skulle kunna hitta på. Jag kan inte riktigt släppa taget om dem.
Nu, efter jag vet inte hur många år, kom en snilleblixt. Jag måste se manuset som en berättelse berättat ur tre olika synvinklar och som sedan kommer att sammanstråla i slutet. Det är så jag måste tackla texten.
Kanske är i år det år som jag slutligen kavlar upp ärmarna och verkligen gör den där redigeringen som behövs. Den där helt omarbetningen av manuset. 😅
Man kan ju alltid hoppas. 😁
Vad märkligt. Även jag har tagit upp ett manus som legat i en pärm under 65 år. Det var det första jag skrev om varelserna på Sirius. Jag betraktar handlingen som ett synopsis, men det går segt att lägga kött på benen. Skriver lösryckta scener och kapitel. Hoppas det blir klart innan jag är 80.